Planering inför resa

20140605-080001.jpg

Igår kväll hade jag så oerhört svårt att sova! Kom på att det bara var 3 hela dagar kvar innan vi åker. Innan vi åker härifrån och inte kommer hem på 4,5 veckor! Haha.. Åh gud som vi har längtat och tiden gått långsamt fram tills nu! Och så är vi snart här, helt otroligt.

Igår låg jag och bekymrat funderade på allt vi ska ha med. Mardrömmen är att inte få med oss något som vi verkligen behöver, då tänker jag i princip bara på Noelia. Vi klarar oss och kommer sannerligen inte råka ut för något men lilla Noee är man ju extra rädd om. Så nu på morgonen satte jag igång att inventera inför och se vad som finns och vad som behöver införskaffas. Gäller att gardera sig mot det mesta!

Att välja livet – att välja sig själv

Inatt drömde jag mardrömmar. Jag drömde att jag var tillbaka, på samma plats och tillsammans med samma person som då. Allting var sig likt och jag var fast. Helt fast i ett totalt järngrepp. Känslan av att vara fast hos fel person ger mig kalla kårar längs med ryggraden, gör mig illamående bara jag ens snuddar vid tanken fastän jag inte ens vill tänka den. Att tvingas välja någon annan framför sig själv för att den så totalt tagit sig in i ens huvud, offra sig själv och må dåligt medan alla runt omkring en tror man mår bra, medan alla andra tror att allt är bra. Att ge hela sin själ och sedan se personen iskallt vända en ryggen som ingenting. Det är hemskt.

I drömmen ser allt så bra ut, det jag har är alla tjejers dröm. Att kompromissa bort mig själv, att tvingas böja mig var gång, att gång på gång utnyttjas genom diverse övertalningssätt och andra metoder. Jag är tillbaka och fast och jag ser det jag inte såg då, mitt inre skriker och slår allt det kan men jag kan inte förmå mig själv att försvinna, byta plats. Jag är fast, jag är förtappad, jag håller på att försvinna och tyna bort. Jag gör samma misstag som då, jag är så totalt fast så det finns inte. Rädslan har mig i sitt grepp, hjärtat slår hårdare, pumpar snabbare allt eftersom överlevnadsinstinkten kommer och kroppen gör sig beredd på att fly.

Och så vaknar jag. Den hemska känslan står mig upp i halsen, gråten är nära och jag inser att det bara varit en hemsk mardröm. En sådan dröm som alltid kommer återkomma till mig om natten för att påminna om vad jag har idag och vad jag gav upp då av mig själv, vilka övergrepp jag lät ske fastän magkänslan sa mig att något var fel, för att påminna om vilken oerhört lyckligt lottad person jag är nu. Att jag aldrig ska önska eller avundas någon annan eftersom jag skapat mig min egen lycka och står på mina egna ben. Att jag aldrig någonsin kommer göra ett sådant misstag igen och att jag aldrig någonsin igen kommer vara den där tjejen som tar den där platsen som undersåte eller slav – bara för syns skull, bara för att det ser bra ut, bara för att det ser perfekt ut. För jag är värd mer än så. Mycket mycket mer än så.

2005-10

18 år och totalt ovetandes om vad livet hade i beredskap.

Spänning i vardagen

20140523-104700.jpg

Man hinner knappt titta åt ett annat håll så står hon där och vinglar mot något farligt föremål! Det enda sambon vill just nu är att ta bort min fina kista som står där i mitten av vardagsrummet just för att han är rädd för att hon ska trilla emot nån hård och kantig del på den.

Men jag vägrar ge med mig, det får räcka med hallspegeln! Någon gång måste hon ju lära sig stå och gå ordentligt och jag tror det är snart så jag vill inte ommöblera hela lägenheten för den sakens skull. Dessutom är jag övertygad om att hon kommer hitta nåt nytt farligt att stå emot om den ryker!

Action!

20140522-160325.jpg

Så har vi gjort en väldans massa nyttiga grejer! Vi har varit på öppna förskolan och lekt lite grann, förtidsröstat så det nu är gjort, handlat sista sommarplaggen till Noelia så hon inte förgås i värmen därnere (rätt troligt ändock!) samt handlat lite mat. Just nu tar hon sin sista lur och jag sitter här i skuggan där det fläktar gott!

Har man inte en pool och kan bada när det är så här varmt håller jag mig mer än gärna undan från solen. Visst är det trevligt att få färg men att grilla sig som en kyckling när man är såpass ljus som jag är är överskattat! 25 grader och sol, hej stekt hjärna typ! Haha.. Nej skämt åsido, jag klarar värme när kyla finns att tillgå. Ska bli spännande att se hur vi klarar 35-40 grader i Istanbul, oh boy!! Men jag längtar tills min fina bikini kommer, åh så spännande det ska bli och få testa den, hoppas såå att den passar!

20140522-160605.jpg

Urk!

Var iväg och tränade nu på eftermiddagen. Himla skönt att få röra sig lite efter gårdagens partaj eftersom man var rätt seg tidigare idag! Kom hem med en så himla glad känsla i kroppen över att ha varit iväg och går in på IG, BIG mistake kan jag säga! Kikar på en mamma som lagt ut en före/efter-bild och ser en oerhört klumpig kommentar som bara får mig att vilja kräkas.

Men jag tänker välja att faktiskt inte gå in på det mer än så, känns dumt att lägga negativ energi och ett helt blogginlägg på det. Det är bara att konstatera att vissa låter reptilhjärnan tala framför empati och förnuftet i huvud och hjärta.

Men det spär lätt på min avsky för kroppshysterin än mer än vad det gjort tidigare. Nu ser jag det inte längre som träningshets utan kroppshets och hysteri utan dess like! Det är rätt vidrigt och äckligt att beskåda hur människor tar sig makten att styra andra människors liv genom positiv/negativ bekräftelse!

Nu mer än någonsin ser jag unga tjejer som hundarna och deras delaktighet i Pavlovs experiment om betingning. De (tjejerna) talar om egen fri vilja men egentligen tror jag pressen är alldeles för stor för att det skulle kunna vara fallet!

20140511-200256.jpg
Happey as a sunshine innan hemgång iaf!

När inte ens sängen är en trygg plats

Om man tyckte man hade dåligt med tid innan till att göra saker så är det ingenting mot hur det är nu. Noelia är överallt och ska stå upp och med det kommer så klart tippningsrisken och chansen att slå i huvudet. Att ens kunna diska är nu inte längre självklart då hon gärna passar på och man får avbryta.

Min bästa vän just nu är matstolen där hon så illa tvunget måste sitta ner men hon avskyr längre stunder i den så klart. Annars är det rätt hopplöst att få nåt gjort om dagarna just nu. Längtar lite till tiden då hon redan kan gå samt har bättre långtidsminne och förstår vad som händer när man ställer sig i farliga positioner. Men tills dess får man väl springa runt som en yr och skållad höna och försöka förebygga eventuella större huvudskador och blåtiror!

20140507-095634.jpg
I hallen finns minst med saker att stå emot och här borde man kunna leka lugnt, men nej det går att hitta saker att stå mot ändå!

Träningsinspo eller kroppsidealhets?

20140501-213404.jpg

Jag läste ett inlägg på en gravidblogg idag som gjorde mig så himla glad! Paret skriver ihop och väntar sitt första barn och i detta fallet var det ett inlägg signerat kvinnan. Hon för dagbok veckovis och delar med sig av magbilder till läsare.

Tydligen så hade hon fått många kommentarer och frågor om sin viktuppgång och hon gjorde det väldigt klart för läsarna på ett fint sätt att hon aldrig skulle dela med sig av det eftersom hon ansåg att det var att bidra till vikthetsen som finns både runtom en graviditet men kanske också allra främst efteråt!

Jag tyckte det var så himla förnuftigt för är det något de flesta mödrar gör så är det att dra igång någon slags hets kring att komma tillbaka i form illa kvickt efter en förlossning. Jag var likadan när jag först hade fått min lilla tjej, i alla fall första tiden. Visserligen kände jag mig oerhört nöjd med hur jag såg ut direkt efter förlossningen men det handlade nog mest om att jag förlorat den oerhörda tyngden och återfick en frihetskänsla över att få tillbaka min kropp.

Ett tag hade jag stora ambitioner men med tiden fick jag inse att träningen inte bara var prio ett. Min familj, mina vänner, egentid, utetid, tid att engagera mig som volontär, studera, sådant betyder oerhört mycket för mig också och stimulerar mig liksom ännu mer på något vis!

Dessutom anser ju Livsmedelsverket att man max bör gå ner 2 kg i månaden när man ammar och det är inte konstigt alls, i fettvävnader finns ju gifter lagrade och inte vill jag den går över till mitt barn när det frigörs pga en snabb viktnedgång. Inte heller ville jag kompromissa bort min amning och närheten till mitt barn för utseendets skull, mitt barn går före allt oavsett vad det gäller.

Jag är numera nere på min ursprungsvikt som jag hade en gång i tiden (tror jag för det var ett tag sedan sist) men vet i dagsläget att siffror inte spelar någon roll längre. Min kropp ser annorlunda ut efter graviditeten och så är det bara.

Med tiden har jag försökt släppa alla ”inspirationskällor” till träning som jag haft eftersom de snarare än motiverat istället gett mig dåligt samvete. Därför tror jag det är så viktigt att man kanske faktiskt tar avstånd till hets med bilder, siffror och liknande.

Jag kan förstå om en utbildad personlig tränare eller liknande vill visa prov på att den är lämplig och kapabel att ge resultat men att lägga ut kroppsbild efter kroppsbild på sig själv som privatperson, det kan motivera till en början men snart ger det lika många individer dåligt samvete som det motiverar tror jag tyvärr. Detta är jag helt övertygad om gäller bägge könen faktiskt.

Dessvärre är det oftast ett objektifierat fokus på kroppen och olika kroppsdelar istället för träning, kost, upplägg, övningar, tankar och reflektioner brukar jag få känslan av. Allt detta har gjort att jag tappat träningslusten totalt, vilket i sig känns konstigt eftersom det var en så självklar del av mitt liv innan vi fick barn. Jag hoppas och tror att lusten till träning kommer komma tillbaka men för tillfället vet jag att det inte är genom den hets som idag sker i sociala medier. Träningsglädje för mig är att röra sig och samtidigt kunna njuta och inte så mycket att mäta det i fysiologiska prestationer även om det kanske kommer som något positivt på köpet.

A poodle? Or not!!

Sorry för dålig uppdatering men det har varit fullt upp idag, har hunnit med både läkarbesök för min rygg efter krocken, släcka en brand i en soptunna utanför ett apotek och blivit jagad av en pundare när jag skulle ta bussen hem med Noelia.

Det senare hände väl för att jag var för snäll och ”lyssnade” på damens problem och kände mig tvungen att humma till svar när hon mumlande drog sin tragiska livshistoria. Packat som det var i folksamlingen var hon svår att undvika när jag väntade på bussen.

Men nästa gång ska jag ta varningssignalerna på allvar direkt och glida undan lite snyggt redan från början! Har inte lust att framkalla separationsångest hos psykiskt instabila genom snällhet och sedan bli jagad till bussen för att man inte har tid, nån måtta får det vara här i livet!

Och apropå livet så finns det en sak som stör mig och har så gjort något fruktansvärt den senaste tiden. Jag har alltid älskat träning och tyckt det varit kul men under graviditetens andra hälft valde jag att låta mig inspireras av andras träning eftersom jag knappt kunde genomföra någon själv och längtade tillbaka så. Därefter har jag kommit igång och samtidigt fortsatt följa alltfler och fler både i bloggvärlden men också på Instagram. Och nu har jag tröttnat!

Ingen är originell och alla talar om att de älskar träning när det egentligen är skönhetshets det handlar om. Det är fokus på rumpa hit, mage dit, bröst upp och allra helst ingenting ner. Det är så jag vill kräkas.

Hade man haft ett kilopris på fina kroppsdelar hade det varit lönsam business men de allra flesta verkar göra det enbart för bekräftelsens skull. Syns du inte så finns du inte liksom! Gillar man yta kan man lika gärna be någon stoppa upp en till en mänsklig plastdocka direkt sånt jäkla slöseri med felprioriteringar i livet är det kan jag tycka!

Tycker att livet borde ha kunna ha många fler dimensioner än så. Jag vill inte att min dotter ska stå timvis framför spegeln och granska sig själv som något utställningsdjur eller göra sig till framför en kamera så man vet inte vart personens själ har tagit vägen när man bara ser skalet på fotot. Jag menar, vilket slöseri med tid när där finns så mycket intressantare saker att uppleva i livet. Och insidan är då bra mycket mer fantastisk och häftig och intressantare än utsidan. Vad ger timtal av spegelglans gentemot det riktiga livet med sin familj och närmsta vänner?

Inte sagt att man inte ska träna, det är hälsosamt. Men att säga att man är ett fitnessfreak när man egentligen är ett bekräftelsemonster och fiskar gillande kommentarer och uppmärksamhet istället för att enbart bry sig om sig själv och sina närmsta, det är waste of life, kan jag tycka!

Precis som om jag skulle vilja att det här charmtrollet gjorde sig till och konstlade sig som en pudel i en uppvisningsring på en utställning när hon naturligt och genuint är ett av de vackraste ting man kan åskåda ändå? Nej någon måtta får det allt vara i detta liv och denna värld!

20140425-232217.jpg
Vackraste dotter, fina skapelse och mammas stolthet! Precis, exakt som hon är.

Olyckor

Den senaste tiden har jag gått med en olyckskänsla och nojat mig för att något ska hända och att vi inte ska klara oss ekonomiskt på nåt vis. När vi for upp till föräldrarna innan påskhelgen så körde vi på motorvägen och där är ju hastigheten rätt hög och en tanke for snabbt genom mitt huvud att tänk om jag och sambon skulle avlida i en hemsk trafikolycka, vad skulle hända Noelia då och vad skulle hon få efter oss? Knäpp tanke för många men med förluster inom närmsta familjen kan jag inte låta bli att slås av sådana tankar.

Igår valde jag att gå igenom mitt premiepensionssparande eftersom jag vill göra ett aktivt val och kunna påverka framtiden. Jag vill även spara till Noelia på ett sådant sätt att hon kommer ha en buffert när hon blir vuxen eller om något skulle hända oss. Därför tyckte jag det var så bra att gå kurserna som Unga Aktiesparare höll i eftersom jag lärt mig så himla mycket mer än jag kunde innan, knappast fullärd, det finns mer så klart men jag förstår grunderna i alla fall och det är huvudsaken!

Idag skulle jag till gymmet och träna och cyklade försiktigt över det sista övergångsstället innan jag är framme och vad tror ni händer om inte jag håller på att bli påkörd?! Det är tvåfiligt och jag har hunnit till mitten, bilen framför mig i filen längst bort har stannat och det är tomt i den närmast mig. Cyklar framåt och ser i slow motion hur en bil kommer upp från sidan/snett bakifrån i full karriär trots att vi är flera på väg över och det är fartgupp på övergångsstället.

Man tänker att man ska hinna tänka i huvudet att nu dör jag.. eller liknande men min enda tanke i huvudet är hur kan han inte se mig?! Det smäller och jag tror att jag ska hamna på motorhuven men han tvärnitar såpass att han kör in i mig därbak och jag kommer upp igen. Sadeln får jag i ryggen så det smäller där och handleden verkar lite lätt stukad såhär i efterhand. Men fasen så chockad jag blev!!

Han stannar och frågar om jag är okej och jag vill bara komma därifrån, alldeles darrig och öm i kroppen så jag säger det är lugnt och skyndar snabbt över. Men såhär i efterhand känns det allt annat än lugnt, det kunde gått åt helvete rent ut sagt! Det är konstaterat, det är livsfarligt att cykla i den här stan. Och jag ska aldrig köpa en sån cykelvagn många här i stan har eftersom Noelia lätt hade blivit mosad på en sådan utsatt plats därnere och bak om hon varit med. Det är fasen värsta tänkbara stället du kan placera ditt barn på och jag tror inte många tänker på det bär de placerar dem i de där vagnarna!

Körde ett lugnt pass men fick ge mig efter rejäl huvudvärk. Nu mer än någonsin känner jag att jag måste fixa Noelias sparande och en jäkla cykelhjälm där man kan ha mössa inunder för jag vill ta mig tusan inte bli någon mosad krympling till på köpet om man ska försöka sig på att cykla i denna staden igen alltså!

20140423-220348.jpg
Sorry för den bistra minen men jag var aningen påverkad av händelsen! Håller tummarna för att jag aldrig mer behöver vara med om något liknande igen!

Händelser

Woop woop! Vilken slappisdag idag alltså. Först åt vi frukost tidigt imorse jag och lilla Noee och sedan fick jag lite mer sovmorgon. Därefter promenerade vi in till stan, runt en park och hämtade upp sambons cykel för att sedan gå hem igen.

20140316-203225.jpg

Idag var tydligen ca 10 000 pers ute och demonstrerade mot nazismen i Malmö. Visst, tanken är ju fin men jag fick verkligen sektkänslor när de kom skrikandes med konstig dånande musik i bakgrunden! Alla klädda nästan likadant (mörkt så klart!) och även om det kanske låg en bra tanke bakom det kändes det inte alls tryggt att vara i närheten.

Upploppskänslorna kändes i luften, stämningen var annorlunda och min första tanke var att vi behövde lägga benen på ryggen och springa fort som fasen därifrån! Det kändes inte alls tryggt och även om de nu var emot nazism så skrek de slagord i sådan hätsk kör att det kunde varit taget från ett av Hitlers egna tal inför en folkgrupp, så sjukt kändes det! Nej jäkligt obehagligt och märkligt var det att åskåda!

Därefter blev det faktiskt ett pass skivstång intervall iaf! Och tänk så euforisk jag var medan vi pumpade på och adrenalinet for genom kroppen. Samtidigt som vi körde såg jag i spegeln framför mig hur fint formade armar jag fått och för kvinnor som har så svårt att få det kände jag verkligen en genuin glädje, lycka och stolthet!

Det var så roligt att se att min träning har gett resultat. Jag vill egentligen inte vara med i någon större kroppsdelshets men ville ändå dela med mig av lyckan jag kände över att man faktiskt kan nå lite resultat ändå med en hel del idoghet. Det känns jätteroligt och jag är verkligen nöjd över hur det går framåt. Jag och lillasyster kör fortfarande nyttigare mat så det känns bra också! Nej nu måste jag in i duschen så jag kan njuta av sista stunden med sambon innan veckan drar igång igen!

20140316-203752.jpg
Happeyface!