Inte ok

Jag behöver semester!!!! drömde mardrömmar inatt om att jag inte kommer få något jobb efter mina studier. Började morgonen med att smälla i foten, twice! Går och lägger mig och vilar och tänker att jag vaknat upp på fel sida och att det vänder. Drömmer mardrömmar om en karl som försöker ha ihjäl en!

Vaknar, går upp, gör i ordning mat och tror ni inte på tusan spaghettin hamnar på golvet i all hast?! Jag bävar redan nu för att sätta mig i bilen och köra till jobbet för några arbetstimmar. Denna dag har inte bådat gott hittills! Känner verkligen att en semester är på sin plats!

20140607-151314-54794265.jpg

20140607-151401-54841298.jpg

Doh!

Idag är en sån där dag. Jag har nu gjort två ansatser till att skriva ett inlägg men de blir något negativa så nu bestämmer vi att idag kommer bli en bra dag och klistrar på ett stooort leende!

20140603-133942.jpg

Pass och toarutiner

Så har vi varit och hämtat ut Noelias pass nere i stan. Gick faktiskt hela vägen och det är en bra bit så det blev säkert minst 5 km. Upptäckte nya fina stråk längs med vägen där det var mycket grönska, cafeer med fina uteserveringar och stora lekparker till barnen.

20140520-175848.jpg

Ytterligare ett område som vittnar lite grann om segregeringen som råder i stan. Gör lite ont i hjärtat när man tänker på det. I vilket fall fick Noelia ett himla fint pass och på vägen hem passade vi på att handla toasits till henne också.

Dock måste jag erkänna efter att ha provat den att det är enklare att hålla i barnet och låta det luta sig mot en i vuxensitsen för sen kan man bara be hen hålla om ena benet medan man torkar därbak efteråt. Med extra liten sits kan jag säga att detta var extra omöjligt och knepigt!

Föredrar helt klart att sätta N på toaletten direkt efter maten/när jag vet hon behöver än att hon gör i blöjan. Att satsa på det har nog varit det bästa beslut jag tagit. Tycker det är rätt ofräscht att låta dem sitta och göra i blöjan stackarna, varken trevligt för barn eller förälder och himla onaturligt egentligen också.

Okej om man är ute och inte har en toalett men är man hemma är toan perfekt att börja med så fort barnet kan sitta lite upprätt själv tycker jag! Tyvärr har jag inte tagit tag i att träna blöjfritt helt, då måste mattorna bort och jag lära mig Noelias signaler ytterligare.

Kanhända vi testar i Bulgarien när vi bor uppe i bergen och är ute hela tiden för då är det inte hela världen om det händer en olycka. Annars får jag försöka lite grann de närmsta veckorna innan vi åker.

20140520-180011.jpg

Amningen

En sak som jag inte reflekterat så mycket över på sistone är amningen. Sedan de där två helgerna med ekonomikurserna i slutet av mars och i början på april så har det i princip nästan försvunnit helt!

Från att ha ammat säkert minst 7 gånger/dygn och haft sprängfyllda kompisar till att numera kanske amma 2 gånger som mest (morgon och kväll när vi myser) så är det rätt stor skillnad. Jag har knappt ens någon hylla kvar heller! haha.. Men det jag kan sakna mest är närheten samtidigt som det är skönt att ha fått tillbaka energin och sin kropp rätt mycket!

Det känns dock ändå lite vemodigt och sorgligt. Oftast när vi varit hemma har vi liggammat i sängen och sedan myst efteråt. När Noelia ska ta sin förmiddags- och/eller eftermiddagslur ligger jag numera alltid bredvid henne och håller om henne tätt intill. Det har liksom fått ersätta våra amningsstunder lite så vi fortfarande har stunder av närhet till varandra.

Även om jag varit trött på det när det varit som mest har vi nog båda tyckt det varit mysigt. Visst kan man ha en fin relation till sitt barn när man ger nappflaska men jag tvivlar på att det ger precis samma djup och trygghet till barnet som närheten när man ammar. För att amma är verkligen speciellt och jag är så himla glad att jag lyckats göra det och såpass länge också!

20140514-081133.jpg
Det har dessutom resulterat i ett mycket välgött barn! Här är Noelia omkring halvåret bara.

Urk!

Var iväg och tränade nu på eftermiddagen. Himla skönt att få röra sig lite efter gårdagens partaj eftersom man var rätt seg tidigare idag! Kom hem med en så himla glad känsla i kroppen över att ha varit iväg och går in på IG, BIG mistake kan jag säga! Kikar på en mamma som lagt ut en före/efter-bild och ser en oerhört klumpig kommentar som bara får mig att vilja kräkas.

Men jag tänker välja att faktiskt inte gå in på det mer än så, känns dumt att lägga negativ energi och ett helt blogginlägg på det. Det är bara att konstatera att vissa låter reptilhjärnan tala framför empati och förnuftet i huvud och hjärta.

Men det spär lätt på min avsky för kroppshysterin än mer än vad det gjort tidigare. Nu ser jag det inte längre som träningshets utan kroppshets och hysteri utan dess like! Det är rätt vidrigt och äckligt att beskåda hur människor tar sig makten att styra andra människors liv genom positiv/negativ bekräftelse!

Nu mer än någonsin ser jag unga tjejer som hundarna och deras delaktighet i Pavlovs experiment om betingning. De (tjejerna) talar om egen fri vilja men egentligen tror jag pressen är alldeles för stor för att det skulle kunna vara fallet!

20140511-200256.jpg
Happey as a sunshine innan hemgång iaf!

Träningsinspo eller kroppsidealhets?

20140501-213404.jpg

Jag läste ett inlägg på en gravidblogg idag som gjorde mig så himla glad! Paret skriver ihop och väntar sitt första barn och i detta fallet var det ett inlägg signerat kvinnan. Hon för dagbok veckovis och delar med sig av magbilder till läsare.

Tydligen så hade hon fått många kommentarer och frågor om sin viktuppgång och hon gjorde det väldigt klart för läsarna på ett fint sätt att hon aldrig skulle dela med sig av det eftersom hon ansåg att det var att bidra till vikthetsen som finns både runtom en graviditet men kanske också allra främst efteråt!

Jag tyckte det var så himla förnuftigt för är det något de flesta mödrar gör så är det att dra igång någon slags hets kring att komma tillbaka i form illa kvickt efter en förlossning. Jag var likadan när jag först hade fått min lilla tjej, i alla fall första tiden. Visserligen kände jag mig oerhört nöjd med hur jag såg ut direkt efter förlossningen men det handlade nog mest om att jag förlorat den oerhörda tyngden och återfick en frihetskänsla över att få tillbaka min kropp.

Ett tag hade jag stora ambitioner men med tiden fick jag inse att träningen inte bara var prio ett. Min familj, mina vänner, egentid, utetid, tid att engagera mig som volontär, studera, sådant betyder oerhört mycket för mig också och stimulerar mig liksom ännu mer på något vis!

Dessutom anser ju Livsmedelsverket att man max bör gå ner 2 kg i månaden när man ammar och det är inte konstigt alls, i fettvävnader finns ju gifter lagrade och inte vill jag den går över till mitt barn när det frigörs pga en snabb viktnedgång. Inte heller ville jag kompromissa bort min amning och närheten till mitt barn för utseendets skull, mitt barn går före allt oavsett vad det gäller.

Jag är numera nere på min ursprungsvikt som jag hade en gång i tiden (tror jag för det var ett tag sedan sist) men vet i dagsläget att siffror inte spelar någon roll längre. Min kropp ser annorlunda ut efter graviditeten och så är det bara.

Med tiden har jag försökt släppa alla ”inspirationskällor” till träning som jag haft eftersom de snarare än motiverat istället gett mig dåligt samvete. Därför tror jag det är så viktigt att man kanske faktiskt tar avstånd till hets med bilder, siffror och liknande.

Jag kan förstå om en utbildad personlig tränare eller liknande vill visa prov på att den är lämplig och kapabel att ge resultat men att lägga ut kroppsbild efter kroppsbild på sig själv som privatperson, det kan motivera till en början men snart ger det lika många individer dåligt samvete som det motiverar tror jag tyvärr. Detta är jag helt övertygad om gäller bägge könen faktiskt.

Dessvärre är det oftast ett objektifierat fokus på kroppen och olika kroppsdelar istället för träning, kost, upplägg, övningar, tankar och reflektioner brukar jag få känslan av. Allt detta har gjort att jag tappat träningslusten totalt, vilket i sig känns konstigt eftersom det var en så självklar del av mitt liv innan vi fick barn. Jag hoppas och tror att lusten till träning kommer komma tillbaka men för tillfället vet jag att det inte är genom den hets som idag sker i sociala medier. Träningsglädje för mig är att röra sig och samtidigt kunna njuta och inte så mycket att mäta det i fysiologiska prestationer även om det kanske kommer som något positivt på köpet.

Dag 2

Så var det dags för dag 2 på kursen! Ska bli jättekul men nu börjar jag sakna att vara med Noelia hela dagarna! Imorse var hon pigg tidigt (om man går på gårkvällens tid), kvittrade vid sju imorse och då kände vi oss rätt trötta. När jag gick hemifrån hade de andra två krupit ner i sängen igen för att vila. Enklare att gå hemifrån idag men det gjorde ändå ont i mammahjärtat eftersom lilla Noee lite besviket och ledset ropade på och kikade efter mig när jag gick ut genom hallen.

Det är otroligt vad instinkter kan påverka en som individ alltså! Innan Noelia kom till oss så trodde jag aldrig jag skulle ha problem med att lämna henne och vara ifrån henne en stund. Men sedan hon kom och jag gjort det de senaste dagarna så måste jag erkänna att det känns som det mest onaturliga i världen. För av vilken annan anledning än att dra in pengar (direkt som indirekt) till familjen och samhället finns det när man lämnar bort sitt barn? Ingen som jag ser det!

Folk snackar om socialisering men jag anser att det är ren bullshit, kan inte mitt barn socialisera och lära sig från mig utan bättre från andra bebisar då? Och nog tusan kan man väl umgås med andra bebisar om så behövs på mötesplatser som inte innebär att man måste lämna sitt barn i flera timmar till någon okänd.

Jag har själv varit hemma tills jag var 5 år och jag tycker inte jag tagit skada socialt. Snarare skulle jag säga att jag haft enklare att ta avstånd, vara mig själv och enkelt kunnat gå mot strömmen utan att bry mig om man jämför med alla medströmmare. Sedan har jag så klart fått stöd av min familj om jag tyckt det varit jobbigt men jag har aldrig behövt kompromissa med mig själv och det är jag jäkla glad över.

Visst att man funderar som tonåring på vem man är men jag har aldrig varit osäker på vad jag vill eller tycker och det har varit skönt. Det har också varit enklare att acceptera de eventuella konsekvenser det har fått när jag bestämt mig för att göra på ett specifikt vis. Så om inte för att få bli en alldeles egen unik individ så hade ju en hemmiljö i alla fall inneburit trygghet, värme och helt klart mindre stress för hela familjen. Så går mina tankar iaf! Nej, nu är det nog dags att dra sig mot ingången!

20140330-094034.jpg

Blödiga mamman!

Så var det dags, insåg att jag är en riktig kycklingmamma! Usch vad jag tyckte det var jobbigt att gå från min älskade Noelia trots att hon är med sin finaste pappa. Och så kommer jag inte se henne på hela dagen min lilla solstråle! Usch, man blir gråtmild för mindre. Haha.. Fy så jobbigt, trodde inte jag skulle känna så. Men det här är nog väldigt nyttigt trots allt. Nu är det dags för lite fredagsjobb! Tjingaling!

20140328-075254.jpg

Neråtdag

Ibland får man ha sådana också och idag var tydligen en sådan dag. Säg att det händer att jag har en deppdag en gång på 1-2 år då man helt enkelt inte är på humör för något och sängen är ens allra bästa vän. Kan låta knäppt men om man aldrig får lov att vara ledsen så förstår jag inte hur man ska kunna glädjas ordentligt när man väl är glad. Livet behöver ju bägge sidorna av myntet för att man ska kunna uppskatta allt man ändå har!

Mina deppdagar brukar ofta cirkulera kring huruvida man uppnått det man vill och strävar efter. Den där eviga kampen att ta sig framåt och vidare kan faktiskt vara rätt utmattande ibland och då är det ju inte konstigt om man har en dag av grubblerier och tvivel. Vem har sagt att det är lätt att vara vuxen? Och sedan har vi ju dem som aldrig blir det trots att åren rullar på! haha.. En del kallar det säkert ålderskris men jag kallar det snarare deppdag, kanske är för att det inte håller i så himla länge för mig och det snabbt vänder uppåt igen.

I slutänden brukar det alltid komma något konstruktivt och positivt ur det och kanhända så får jag ett sånt där spontant infall som förgyller tillvaron extra och som ändrar tankemönstret rejält i en handvändning! Glad över lite egentid är jag iaf för då kan jag komma tillbaka på banan lika snabbt igen. Just nu är jag härinne och grottar mig! Lite miljöombyte återigen hade inte varit helt fel!

20140323-133301.jpg

Suck och stön!

Så har vi fixat med förskolor ikväll! Det har tagit emot så himla mycket att greja med det eftersom jag helst av allt inte vill ha henne på ett sådant ställe men i dagens samhälle så är det ju uppstyrt så att det inte finns några valmöjligheter till detta (tycker så klart det är skit) men det är inte så mycket att göra åt. Här i Malmö verkar det mest vara kaos i hela förskolefrågan!

Tidigare kunde man anmäla barnet och göra ett val på upp till 10 olika förskolor till ett visst datum och så skulle man bli placerad utifrån hur länge barnet stått i kö. Men tydligen har Malmö såpass mycket småttingar idag som ska in på förskolor så i höstas satte de in en helt ny avdelning för att styra upp det och så som det ser ut i dagsläget kan barnet erbjudas en plats var som helst i hela Malmö eftersom det är så dåligt med platser.

Tar man inte platsen hamnar man sist i kön så skulle vi exempelvis hamna på Rosengård (worst case scenario) måste vi acceptera platsen för att ha en plats och sedan försöka be om överflyttning så fort ny plats är ledig på det stället vi vill till. Och då är man ändå inte prioriterad om det inte har med närhet till hemmet att göra utan då prioriteras andra i listan utan en placering först. Så man kanske aldrig får barnet placerat på den förskolan man vill ändå vad jag förstått av all information på Malmö stads hemsida!

Vi har iaf fyllt i alla papper och kollat upp förskolor i ett område där vi skulle vilja ha henne. Det känns jättehemskt att säga men vårt närområde ser vi tyvärr inte som ett alternativ, i många områden i Malmö finns det knappt några svenskar och att då ha sitt barn på en förskola där modersmålet knappt förekommer inom verksamheten (ja förutom att lärarna pratar det) känns inte bra helt enkelt!

Hur man ska komma till bukt med en sådan segregation inom en stad har jag ingen aning om men oavsett är det så klart en bidragande faktor till vilka förskolor man söker sig till. En annan är så klart utbildning hos personal, antalet barn per vuxna och inriktningar. Ja det finns mycket att tänka på, det är verkligen värsta djungeln! Men vi känner oss nöjda och håller tummarna för att Noelia får plats på ett bra ställe om ett år när det förmodligen är dags för henne.

20140223-204505.jpg