Reflektioner kring tiden efter förlossningen

Så hur var livet efter förlossningen då?

Så som jag kommer ihåg det idag, ett halvår senare så var det en annorlunda tid i början. En tid fylld av oerhörd optimism och tillfredställelse över livet. Kanske mer av det senare. Och så klart en hel del trötthet men den klarade kroppen av, hög på lyckoruset som infunnit sig över den oerhörda prestation vi just genomlevt. Dagen då mina föräldrar och två småsyskon mötte upp oss utanför BB för att åka med oss hem kändes allting nytt. Världen hade helt plötsligt förändrats inför mina ögon, blivit annorlunda.

Jag kommer ihåg när jag satt i bilen på vägen hem att världen kändes så himla mycket finare, vackrare, ljusare, mer hoppfull på något vis. Idag kan jag ju säga att glowet har försvunnit lite grann och jag återgått till att tycka en del krassa ting om både världen och människorna som befolkar jorden! Haha.. Men just då när man åkte hem, då fick jag nästan en känsla av att vara pånyttfödd till ett liv som var mer helt, mer komplett. Ja det är svårt att förklara men det är den bästa förklaring jag kan ge! Synen på världen var förändrad. Men den största förändringen var väl faktiskt att man kände sig mer hel när Noelia kom till oss. Jag har många gånger i efterhand funderat på vad jag fyllde all min tid med tidigare?! Som att vår lilla ängel varit den mest självklara delen i vårt liv och att hon alltid varit med oss.

20131230-114144.jpg

Allting kändes så naturligt när vi skulle komma in i rutinerna och jag är så glad att sambon var ledig en hel månad med oss så att vi kunde få njuta av hur fin juni och juli var! Vi myste, jag fick vila mycket, bebisen sov så klart väldigt mycket i början och vi hjälptes åt så gott det gick när hon hade sina magproblem de 2 första månaderna. Som tur var drabbades hon inte jättehårt av kolik, jag har hört värre fall så jag är väldigt tacksam för det!

En av de största omställningarna har nog varit att gå från att vara två till att bli tre. Inte visste jag att ett sovande litet barn kunde skapa sådana rabalder mellan föräldrarna! Vi som alltid trott oss tycka någorlunda lika genomgick en hel del prövningar i början (och gör så klart firtfarande om än i mycket mindre dos) och jag hade sådana sjuka beskyddarinstinkter så det var hemskt!

Vi har också suttit i lite olika sitsar, jag har hjälpt till mycket med mina sladdsyskon sedan tidigare och har en hel del kött på benen från det medan jag skulle tro att min sambo är mer av en typisk förstagångs-förälder. Men med tiden har han också lärt sig och blivit mer van. Att jag är hemma med Noelia ger mig så klart ett litet övertag, så är det men hon avgudar fortfarande sin fina pappa oerhört och det är många gånger man ser henne sitta och titta efter honom och söka hans blick med sin egen! Ja mycket händer helt klart på ett halvår! Det går nog inte att föreställa sig i förhand men att få vara med i Noelias utveckling ger helt klart mervärde till ens eget liv! Det ger också mersmak för fler barn!

Ca ett halvårs skillnad!

20131230-115034.jpg

Förlossningsberättelse, del 4

Jag har ju faktiskt aldrig berättat hur det gick mot slutet av min förlossning även om ni säkert vet vad den resulterar i! Haha.. Jag tänkte ändå komma med en liten avslutning såhär lagom till det att bebisen snart är ett halvår gammalt. Som ni förstår är ingenting kristallklart längre (det var knappt det var det 2 veckor efteråt!) men jag tänker att för de som går eller kommer att gå i väntans tider så småningom så kan det vara uppskattat att ta del av hela den här historien. Tidigare delar av förlossningen finns under fliken Förlossningsberättelse för dem av er som vill ta del av berättelsen i sin helhet och läsa från början till slut. Jag vill med min berättelse visa på att även om ingenting blir som man tänkt sig och det inte alls slutar i någon vanlig klassisk förlossning så kan man likväl ha en väldigt bra förlossningsupplevelse! Och visst delar jag med mig av vissa bitar som kan tänkas vara privata men som ändå tycker hör en naturlig förlossning till och som därför inte borde exkluderas. Jag hoppas i vilket fall att min berättelse ska kunna ge svar på en del av de frågeställningar som man kan inför något så stort! Eller kanske ge fina tillbakablickar för de av er som upplevt något liknande! Här kommer iaf avslutningen på förlossningen och starten på det nya livet!

Sugklockan

Personalen ser på ctg:et att bebisen blir påverkad och läkaren kommer in för att ta prover på bebisens huvud medan jag ligger och krystar. Det gjorde också lite ont eftersom de fick sticka in (vad jag tror var) ett metallrör för att kunna stoppa in den lilla skrapgrej som de tar provet med. Det tar två försök och x antal krystvärkar innan de sedan lyckas. Det bestäms rätt snabbt att det blir sugklocka och in kommer ytterligare personal. Nu är barnmorska, läkare och undersköterska inne i rummet och nedanför och arbetar. Samtidigt kommer både barnläkare och barnsköterska in, det är tydligen rutin när det blir sugklocka. Dessutom minns jag att en sköterska får stå och hålla ctg:et på min mage för att ha koll på bebisen hjärtljud eftersom man inte kunnat sätta in en skalpelektrod. Fast här känns det aningen luddigt eftersom det i min journal faktiskt står att de har skalpelektrod på bebisens huvud! Tja, lustgasen kan ju ha gjort sitt även om man inte använder den under själva krystfasen.

Att få in sugklockan var inte helt enkelt det heller iaf, nog kändes den men det var också överkomligt. Egentligen förstod jag fortfarande inte i detta skedet att det var nära eftersom jag inte tyckte att jag kände mig speciellt öppen därnere! Haha.. Nog låg jag och skrevade för halva rummet men jag trodde att det skulle kännas mer. Men det är ju därinne som räknas och inte utanpå kroppen så inte så konstigt kanske! Fick två lokalbedövningar därnere om utifall jag skulle behöva klippas när sugklockan skulle användas och kanske är det av just denna anledning som jag inte tyckte att det gjorde ont att föda ut bebisen, för att känseln saknades därnere längst ut där de säger att det bränner så. Men som tur var behövdes det aldrig klippas! Istället pressade, pressade, pressade vi tillsammans medan läkaren drog. Detta gjorde vi nog två gånger och sedan sa barnmorskan åt mig att titta på huvudet. Hade hon inte sagt något hade jag inte vetat för jag trodde först hon skämtade med mig eftersom det inte gjorde ont! Haha.. Det var rejält spänt därnere men inget som jag skulle hajat till på nämnvärt om inte hon sagt något. Men där var det, precis som taget ur en film, mitt emellan benen! Och inte såg det ut att vara speciellt stort heller, det var snarare avlångt. Vilket så klart förklarar varför kvinnor kan föda fram sina barn, deras huvuden är ju verkligen så väldigt anpassningsbara så det bara finns inte! I mitt huvud tänkte jag att de ljög när det behövdes tio centimeter i diametern! Haha.. För så stort var inte den lilla bebisens huvud kan jag säga. Sedan behövde jag inte krysta mycket för att hela bebisen skulle komma ut. Kommer ihåg att jag kände hur ena axeln efter andra axeln kom förbi en speciell punkt och sedan var det inte många krystningar så gled bebisen ut. Jättekonstig känsla!

Upp med blöt bebis på magen, inte gjorde hon speciellt mycket ljud väsen för sig och eftersom jag själv inte andades efter födseln så började jag stryka och klappa henne längs ryggen direkt. Vad barnmorskan höll på med därnere eller någon av de andra i personalen gjorde har jag inget minne av, speciellt inte nu eftersom det gått sådan lång tid sedan jag skrev den här avslutande delen. Men jag och sambon tittade fascinerat på henne. Stort och mäktigt var det! Kommer ihåg att barnmorskan hade lite svårt att få upp henne långt upp på magen och det skulle sedan komma att få sin förklaring. Sambon får klippa navelsträng och sedan får bebisen komma över till bordet bredvid för check av barnläkare och barnsköterska. Kommer ihåg att de fick suga ur lite slem ur bebis och sedan kommer det små skrik. Under tiden kikar barnmorskan därnere och tar ett litet tag om navelsträngen och sakta kommer moderkakan ut. Hon behövde verkligen inte dra mycket så den var ingen större sak kände jag just då. Barnmorskan fortsätter undersökningen och själv märker jag faktiskt ingenting och många gånger efteråt har jag trott att jag inte fått någon ordentligt undersökning men så har jag ju kommit på titt som tätt att jag faktiskt fick lokalbedövning och att det måste vara detta som gjort att jag inte kände när hon grejade.

Ett minne som fastnat i mitt huvud är när läkaren som använt sugklockan är på väg ut i samband med allt detta. Där ligger jag bakåtlutad och utfläkt, något trött medan bebis ligger på bordet bredvid och blir undersökt och så precis innan han går ut så gör han tummen upp mot mig. Känns verkligen som i en film, som att jag genomfört världens största utmaning. Fast på sätt och vis kan man ju säga att man har det! Något häftigare kan man nog inte vara med om. Hans tumme upp kommer jag aldrig glömma. För jag är stolt över denna stora bedrift. Barnmorskan meddelar efter undersökning att jag inte spruckit något. Hon utropar det sådär glatt att det nästan känns som feststämning i rummet! Haha.. Dessutom tillägger hon att med en sådan förlossningsutveckling och för att ha klarat det så bra så har jag nog en kropp som är skapt för att föda barn! Det gör mig så klart ännu malligare även om jag är ödmjuk inför att en olycka kan hända vem som helst under en förlossning, så också mig själv.

Medan de grejar med bebis så kommer vi på att vi glömt fråga vad det blev. Det är lite kaotiskt eftersom de grejar och så trodde de nog att vi visste sedan innan men så får vi i alla fall reda på att det är en liten tjej. Barnmorskan visat upp moderkakan och påsen som bebisen legat i. Hon håller dessutom upp navelsträngen och berättar att den är ca 40 cm lång, kanske drygt hälften av vad den brukar vara, så inte så konstigt att bebisen hade lite svårt att komma upp på magen. Pappan får klä på bebis och sedan tas det kort. Det blir lugnt och stilla på rummet, jag ska försöka komma till toaletten och kissa och den mytomspunna brickan med smörgåsar att fira födseln kommer in. Snacka om efterlängtat, jag som väntat sedan drygt halv sex på morgonen! Utmattad men jäkligt nöjd med prestationen och livet i allmänhet. Väldigt öm så klart, halvliggande utan belastning på underredet är att föredra. Man känner sig öppen om något och bredbent som en kossa när man går! Haha.. Sen vaggar man nog fram efteråt just för att man vaggat den senaste halvan av graviditeten också. Vi myser på rummet, käkar lite och knappt 3-4 timmar efter förlossningen är vi på väg över till BB där jag hamnar på ett 2-manna rum som är tomt. Himla skönt! Vi käkar middag i matsalen och får en massa information. Så mycket att jag inte kommer ihåg allt nu såhär i efterhand faktiskt! Men jag vet att den information som kändes viktigast rörde träning efter förlossning och graviditet.

Förslossningsberättelse, del 3

Upploppet

Värkarna blir intensivare och någon gång mellan 9.20 och 9.45 ringer vi på min barnmorska igen för att be om något. Hennes första spontana svar blir epidural, under någon av mina pauser säger jag att jag inte är jätteförtjust i det men tycker hon att det är en bra ide litar jag på henne säger jag. Hon menar på att det förmodligen är länge kvar och att den hjälper mig att få vila ett par timmar innan slutspurten. Hon går iväg och ringer men får meddela oss att de är upptagna med operation och att de kommer om en stund. Runt kl 10 ringer jag på henne igen och säger att jag inte står ut, de är för övermäktiga och jag lyckas dåligt med andningen när värkarna är så intensiva och starka. Jag måste bara ha något och jag säger till henne att jag tar vad som helst! Haha.. Då slänger hon ur sig att vi kan testa lustgas. I mitt stilla sinne tänker jag att varför kom jag inte på det tidigare?! Men såhär i efterhand insåg jag nog inte då hur snabbt allt gick och hur nära det nu var!

Lustgasen kopplas in och jag får koll på det direkt, jag satsar på +/- 10 andetag när värken börjar och släpper masken tidigare så fort jag känner början till rus eller avklingande av värk och det funkar. Det funkar genialiskt bra så barnmorskan avbokar helt enkelt epiduralen! Vilket jag tycker är fantastiskt såhär i efterhand för då blev ju iaf något som jag ville.

När jag talar om smärta och värkar i och med förlossning så menar jag inte smärta som i ont, varken brännande, eller svidande utan den här smärtan påminner om en sådan där outhärdlig kramp i hela mellangärdet som gör att man har svårt att få luft (likna det vid tappa andan) och svårt att koncentrera sig på att slappna av. Den gör liksom att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen just i det ögonblicket det är som starkast och sedan när det klingat av helt är du precis som normalt, återfår fattning och allt. Men när det är som jobbigast är det också som intensivast och det är den biten som är svårast att hålla fokus under och stå ut, oavsett hur mycket man än försöker. Det är precis som om någon kramar luften ur dig på mitten fastän du ändå egentligen fysiologiskt kan andas, så tyckte jag att det kändes som iaf!

Mellan 9.45 och 10.45 lyckas jag öppna mig och gå från ca 5 cm till 9 cm vilket jag tycker är rätt bra! Det visar hur snabbt förloppet verkligen gick. Jag och sambon kämpar på en stund ensamma på rummet men så inser jag rätt så snart att ajdå, jag måste verkligen på toa och göra nummer 2! Haha.. Jag kommer ihåg att jag tänkte i mitt huvud att det här är vad alla beskrivit som krystvärkar men jag är ju inte helt öppen och det är dumt att pressa emot tänker jag, riktigt dumt och jag kan kanske skada något därinne. Så jag flåsar, flåsar, flåsar eftersom det sas på profylaxen att man inte kan krysta när man flåsar eftersom det försvårar/omöjliggör för magmusklerna att spänna sig. Undersköterskan förstår nog inte riktigt allvaret när hon kommit in utan menar på att jag kan försöka gå på toa. Till slut måste jag verkligen pressa, hela kroppen bara vill pressa och jag kan inte låta bli! Barnmorskan kommer in och säger att det är okej. Jag får stå upp och hänga över sängkanten som man fällt upp lodrät för att bebis ska kunna tränga ner ordentligt och under hela den här tiden använder jag lustgasen. Jag kommer ner i ryggläge igen och efter deras konstaterande börjar de diskutera när jag var på toa senast och att blåsan förmodligen står och håller emot bebis lite. Rädd för kateter som jag är envisas jag med att jag ska på toa men inser mig besegrad när jag förstår att jag inte kommer fixa att gå dit med värkar utan lustgas! Haha.. Tji fick jag för det med! Så nu går det undan och de sätter kateter och tömmer blåsan och jag kan säga att det inte alls var så farligt, sved lite men inget märkvärdigt och gick fort i övrigt.

Den sista centimetern mot slutet av förlossningen är kruxet och under en av mina krystvärkar när jag ligger och pressar och tårarna sprutar så lyckas barnmorskan trycka undan den från bebis huvud. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”stackars grannar” för vid detta tillfälle skriker jag ordentligt ut i masken, för det gjorde ont. Detta är den enda gång jag skriker under hela förlossningen och i efterhand har sambon sagt att det inte var något märkvärdigt överhuvudtaget! Haha.. Men jag vet att det vrålet symboliserade det onda när hon fick undan kanten och det var bara vid detta tillfälle som jag verkligen tyckte förlossningen gjorde ont som i smärta, allt annat var fullständigt överkomligt (om vi nu bortser från att värkarna i slutet av öppningsskedet verkligen behövdes hanteras med lustgas). Barnmorskan skämtade efteråt glatt om att det är förflyttning av sådana kanter som är den styrketräning de får i yrket!

Efter detta krystas det på riktigt. Sambon håller emot min nacke så jag kan ta spjärn och barnmorskan försöker på alla sätt och vis att få mig att krysta för kung och fosterland! Hon drar bl a igång och säger att jag ska vara arg på bebis för att den vill vara kvar därinne och måste ut men jag säger till henne under en paus att arg på bebis är det sista jag kan vara! Haha.. Så hon går ut och kommer strax in med ett lakan, vi ska ha dragkamp! När värkarna kommer tar hon i allt vad hon kan med armarna och jag allt med mina, sambon håller emot nacken och jag spjärnar så tårarna sprutar! Jag kommer ihåg tidigare under förlossningen när jag krystade och hade lustgas att jag måste sett kocko ut nerifrån, inte nog med att tårarna sprutar ur ögonen så gick ögonen i kors av lustgasen när jag var som mest påverkad! Men vilken rolig syn det måste varit för den som inte varit insatt i det, jag måste sett helt brutalt rolig ut i ansiktet – helt oigenkännlig! Och ändå var det inte alltför smärtsamt utan handlade mest om att kämpa, ta i, och pressa. Använda all styrka där gick att uppbringa!

Förlossningsberättelse, del 2

Försök 1

Efter maten satte sköterskan in en slags tampong som under ett dygn skulle få utsöndra hormoner. Vi trodde så klart att något skulle hända direkt så sambon stannade kvar ända fram tills kl 1, med undantag för att han åkte hem och duschade eftersom han inte hunnit det efter jobbet samt hämtade väskan. Men inget hände mer än att jag hade småkänningar liknande mensvärk. Och med en havandeskapsförgiftning måste man vila så det hände inte speciellt mycket den kvällen kan jag säga!

Lördagen den 29 juli trodde vi var dagen när vår bebis skulle komma. Sambon kom redan runt kl 8, jag hade småkänningar och ville inte vara ensam så han var snabbt på plats. Hade känningar under hela förmiddagen som trappades upp inför lunchtid, jag hade så många värkar på rad att jag knappt fick luft hur mycket jag än försökte fokusera på andningen. De var inte jättestarka men kom väldigt ofta, vissa var tvillingvärkar och därför avlöstes en för en annan väldigt snabbt. Det var lite väl övermäktigt, kommer ihåg att jag satt på pilatesbollen på golvet och hade svårt att ta mig upp på sängen. Men det var jag så illa tvungen för de blev tvungna att avbryta försöket eftersom det blev för mycket värkar och för jobbigt för bebis. Hjärtljuden gick säkerligen ner, såg aldrig det men är helt hundra. Visste ni att vid varje värk så stängs syretillförseln av till bebis och att det är därför det går ner för att sedan gå upp och återhämta sig? Blir det då för många på en gång blir det svårt med återhämtning. Därför avbröts försöket med en spruta bricanyl i låret, både läkare, sköterskor och barnmorska var inne hos mig då. Under detta försök hade jag som mest 7 värkar på 10 minuter vilket jag tycker säger en hel del.

Efteråt fick jag så en extrem huvudvärk och allt drogs ner för fönstren och jag fick morfin för att kunna sova lite grann innan man skulle bestämma sig för vad vi skulle testa härnäst. Under eftermiddagen kom en ny manlig läkare in med barnmorskan för att meddela mig om att man skulle testa en annan metod eftersom denna inte varit något för mig! Jag var tydligen en av de 10 % som kunde överstimuleras av medlet så de var tvungna att hitta en annan lösning och man ville helst att jag skulle föda vaginalt eftersom det skulle kunna komma att påverka framtida förlossningar. Så jag fick ordinerat en shot vid ett visst klockslag, ctg under nästgående timme som sedan kopplades av efter det för att sedan efter ytterligare en timme börja om med en ny shot igen. Och så skulle det hålla på ända fram tills man såg att det gav effekt! Första shoten fick jag kl 21 lördagen den 29 juni och den sista kl 5 den 30 juni.

Försök 2

Jag vaknade kl 6 den 30 juni och var hungrig men tänkte att jag väntar tills den nya personalen kommer vid 7 och kopplar av mitt ctg då också. Jag orkade inte vänta alltför länge kan jag säga! Smsade sambon strax efter kl 7 och frågade om han var på väg, han sa att det inte skulle dröja alltför länge. Ville inte stressa honom och sa därför inte att mensvärken hade kommit tillbaka starkare än någonsin, nu fick jag ringa in personal för att ta mig till toa och be om frukost om det skulle hinnas något innan det satte igång igen! Märker hur det knäpper till och det börjar rinna okontrollerat mellan benen och upp mot ryggen när barnmorskan är inne hos mig! Haha.. Det var det sjukaste jag varit med om, spelade ingen roll hur mycket jag knep, jag kände hur det fortsatte rinna ändå! Sa åt sköterskan att vattnet nog kanske gått och vi fick snabbt fixa till sängen och jag gå iväg på toa. När sambon klev in runt kl 7.30 hängde jag fortfarande på mitt rullstöd mitt i rummet och hade inte lyckats ta mig tillbaka och upp i sängen pga värkarna som kom ofta och som jag var tvungen att koncentrera mig på.

Värkarna var inte lika täta som dagen innan men desto kraftigare, jag fick koncentrera mig på andningen för att kunna ta mig igenom dem. Och jag kan säga att jag verkligen använde mig av profylaxandningen som vi övat in för att lugnt ta mig igenom första delen av förlossningen. Dessutom satt sambon på min vänstra sida och hade sin hand på kanten, på hans hand la jag min och den värmen som kom underifrån min hand fokuserade jag även på under värkarna för att tänka på något annat. Jag som trodde att jag skulle få användning av massagen vi lärt oss ville inte alls bli vidrörd över huvudtaget under förlossningen, så fort någon kom åt en sa jag åt dem att hålla sig borta så så lönt var det med det! Haha.. Det var mest för att det kändes betungande att känna någon annans beröring och tog bort fokus från andningen.

Under försöket dagen innan hade jag lyckats öppna mig ca 2-3 cm vilket min danska barnmorska kunde konstatera vid sin första undersökning på söndag förmiddag. Sambon försökte många gånger med att jag skulle gå på toa ytterligare under förloppet men vi lyckades aldrig komma iväg. Inte heller fick jag ner något annat än blåbärssoppa till frukost och tur var väl det för när vi låg runt 5 cm öppen började jag må illa och sedan låg jag och spydde som en kalv över sängkanten ner i en påse som sambon den stackaren satt och höll. Och som tårarna sprutade! Haha.. Det är tur man blivit informerad och hade koll på att bebis var nere vid spinaetaggarna annars hade jag nog undrat vad som varit riktigt galet! Så mitt i allt det knasiga och fysiskt jobbiga kunde jag ändå känna glädje över att jag i mitt huvud visste så pass mycket att jag hade koll på att förlossningen gick framåt och att vi var ungefär halvvägs.

Förlossningsberättelse, del 1

Innan förlossningen

Det första datumet vi fick för vår lilla bebis var den 7 juli, min alldeles egna födelsedag men datumet skulle komma att ändras både en och två gånger ända fram till det slutliga 18 juli 2013 innan läkaren var färdig med oss. Nog anade jag och sambon att den lilla inte skulle komma på något av datumen men inte trodde vi att vår lilla tjej skulle komma till oss redan 19 dagar innan hon var beräknad att vara färdigbakad!

Jag trodde därför jag hade all tid i världen att både avsluta examensarbetet i lugn och ro samt hinna fixa hemma, vila och umgås med vänner innan det var dags. Men oj så fel man kan ha! Tisdagen den 25 juni skulle jag på rutinkontroll. Då var jag i mitten av vecka 36. Barnmorskan kollade äggvita och mätte blodtryck och kunde konstatera att det stigit lite grann och därför beslutades det att jag skulle komma på återbesök morgonen fredagen den 28 juni. Ovetandes om att det skulle påverka något fortsatte veckan som vanligt, vi var inte färdiga med de sista justeringarna av arbetet och höll på med det och hade samtidigt en fin avslutningsmiddag inbokad med vår handledare under torsdagen den 27 juni. Tänk om man vetat då vilken annorlunda vändning graviditeten skulle ta och att man efter helgen skulle vara förälder, så himla häftigt!

Fredagen den 28 juni på morgonen hos barnmorskan konstaterade hon att mina värden stigit ytterligare, hon frågade nervöst flera gånger om jag märkt av några symptom som huvudvärk, flimmer framför ögonen, illamående eller liknande. Jag fick flera gånger upprepa att jag mådde alldeles prima för att vara höggravid, att jag bara sov dåligt om nätterna men att det i övrigt var jättebra. Hon valde dock att ringa Kvinnokliniken för ytterligare kontroll och slog nervöst deras nummer och talade med dem om mitt tillstånd. Jag var inte nervös överhuvudtaget från början eftersom jag pratat med en av mammorna på min vattengympa som drabbats av havandeskapsförgiftning och som sagt att allt gått jättebra för hennes del. Men så var jag också slut och hade sovit dåligt så det är klart jag påverkades av barnmorskans nervösa tillstånd och gick därifrån med en klump i magen. Valde att ringa sambon när jag kom hem eftersom det kändes så jobbigt och jag blev orolig över hur det var med lillebebis. Tror till och med att jag skrev ett inlägg då om mina reflektioner kring det här med oro när man blir förälder. Sambon skulle komma hem lagom till lunch och så skulle vi åka till KK tillsammans. Själv åkte jag hem och la mig och sov eftersom jag var så trött och vaknade av att sambon klev innanför dörren. Vi åt lunch ihop och åkte sedan in.

Väl inne visade det sig att det var rätt mycket extra patienter som kommit in och därför fick vi vänta en bra stund innan vi kom in. Vi hade tid kl 13.20 men jag tror inte vi kom in förrän runt kl 14 och då var det bara för att jag stått i korridoren och fått tag i en sköterska medan jag spelade sudoku på telefonen just för att stolarna i väntrummet gjorde så ont i underredet att sitta på! Haha.. Så knasigt! De tog prover och körde ctg och efter någon halvtimme/timme kom en kvinnlig läkare in och berättade att alla värden såg bra ut förutom äggvitan och blodtrycket. Hon ordinerade sängliggande och ville dessutom få mig inlagd eftersom det förmodligen inte skulle hjälpa mot mitt tillstånd och de förmodligen skulle få sätta igång mig. Där och då brast det för mig, trött som jag var och med en klar bild i huvudet om att vi så klart skulle ha fått en alldeles lång, utdragen och så normal förlossning som möjligt blev jag ledsen. Dessutom fick jag lite panik och kommer ihåg att jag tänkte i mitt huvud att Jag är inte redo för det här än, det är ju inte dags ännu! Haha.. Jag tror sambon tänkte lite likadant för han såg lika förvånad ut över hennes beslut. Men sedan lade jag om taktiken rätt snabbt i skallen och tänkte att ut ska ju bebisen i vilket fall så vad är det för vits att vänta? Jag ville ju inte att något hemskt skulle hända bebisen så detta var väl lika bra!

Men det var ironiskt att det beslutet togs eftersom jag tänkte innan vi åkte hemifrån att kanske borde jag ta med den där väskan ändå, den som jag packat knappt någon dag innan. Men vi valde att inte göra det eftersom vi inte trodde det var möjligt! Tji, fick vi kan jag ju säga! Runt kl 15 fredagen den 28 juni klev vi in på förlossningen och rum 5, det rum som skulle komma att vara mitt rum under de två nästgående dygnen. Möttes av en sköterska som satte nål i armen, tog prover, gjorde gyn-undersökning, förklarade vad som skulle hända och som var snäll nog att hämta middag till mig eftersom tiden gått och jag började bli hungrig. Den första undersökningen visade att tappen var hel men att jag var öppen 1 cm, hur nu det var möjligt?!