Smaken av döden, del 2

Varje gång jag upplevde en jobbigare period i mitt liv blev också dessa ”attacker” mer frekventa. Att gå runt och vara rädd och grubbla så där är inte nyttigt, det mår ju ingen bra av, det förstår vem som helst. Ju fler mindre livstrauman man samlar på hög, desto större är chansen att de också allihopa tillsammans översköljer en när man mår som sämst och det finns något som triggar igång i omgivningen. De blir tillsammans en övermäktiga till slut!

Så efter en sådan incident, en sådan som utlöste all rädsla, sorg och oro och som sammantaget tyngde ner mig oerhört. Då insåg jag att det var dags att ta tag i saker och ting! Att evigt vandra runt i mörka vindlande evighetslånga psykologiska korridorer utan någon ände och en massa mörkt grubbel hängandes över mig, det var och är ju inte jag som person! Jag är ju den där glada och eviga optimisten för det mesta, vill jag tro iaf.

Så jag gick helt enkelt till en kurator och det var nog ta mig tusan det bästa jag gjort! En kurator kan aldrig säga hur man ska tänka eller känna, men en ruskigt bra en kan ställa dem rätta frågorna – dem man själv aldrig ställt eller ställer sig, hitta nya vinklingar som sakta men säkert leder bort mot en dörr i slutet av den där mörka korridoren där man kan kliva ut. Och faktiskt finna ro och acceptera saker och ting!

Vissa behöver religioner som förklarar, andra vetenskapen. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag förlikade mig med döden, det var nog flera olika saker. Ofta när jag tänker på det nu så tänker jag att tänk om man visste när tiden är inne, skulle man verkligen vilja veta det? Inte jag iaf! Men det jag däremot vet är att det väntar mig precis lika mycket som alla andra. Kan jag acceptera att det kommer hända släpper man alla grubblerier som man kan må dåligt av och bättre fokusera på allt det som är här och nu.

Och faktiskt vara tacksam över det man har och att man finns till! Jag menar, hur stort är det inte att jag av alla de genetiska kombinationerna blev till och fick se dagens ljus? Eller att Noelia fick komma till oss, hel och frisk? Vissa dör alldeles för tidigt av olyckshändelse, andra dör av ålderdom. Mätta och belåtna med livet, nöjda med sig själva och vad de åstadkommit. Och oavsett hur det blir för min del så tänker jag inte förlora en sekund av det jag får vara med om, jag ska njuta till max av denna resa, oavsett hur lång den blir!

För vetskapen kring allt detta gör mig också medveten, något som kanske faktiskt inte finns hos alla. Idag talar man sällan om döden, det är precis som att alla bär på den där stora rädslan inför det, inte vet hur de ska hantera den och således väljer att ignorera bort den. Något som en gång var så naturligt känns helt plötsligt i modern tid så onaturligt, ingen vill veta av det fastän det är ett faktum. Genom att omvandla den där medvetenheten hoppas och tror jag att jag kan njuta och leva mitt liv till det yttersta än mer än vad jag gjort annars. Och det är faktiskt något man ska vara tacksam över tycker jag! Genom att acceptera gör jag mig själv en björntjänst, jag får livet åter!

20131205-203848.jpg
Ibland kan det enklaste vara att acceptera, att nå dit kan vara svårt men också ge själen den ro den behöver!

Smaken av döden, del 1

Det finns säkert dem av er som upplevt en förlust av en nära anhörig. Och sedan finns det dem ”lyckostar” som än inte behövt göra den bekantskapen med döden. För er som inte upplevt det kan jag bäst beskriva det som att du lägger en stor och tung klump i bröstet av ledsamhet, förtvivlan och sorg och sedan gror det där.

Det blir tyngre i bröstet, växer sig större och när man inte tror att klumpen kan bli mycket större och det gör som ondast i bröstet, det är så tungt att du inte vet vart du ska ta vägen, tårarna börjar sina och kroppen kännas matt, ja då känns det som att den där klumpen ska explodera och förgöra en hela vägen inifrån och ut.

20131205-153537.jpg

Jag förlorade en lillebror när jag var dryga tio år. Och även om jag inte kommer ihåg mycket från den tiden, för att jag faktiskt glömt en del eller till och med har förträngt en del så kommer jag aldrig glömma den smärtan förlusten innebar!

Att få uppleva döden så tidigt gav ett helt annat perspektiv på livet väldigt tidigt, något som jag många gånger tyckte var extremt jobbigt eftersom ingen i min egen ålder kunde dela den synen eller förstå vad upplevelsen innebar. Alla andra fjantade ju runt i sina bubblor och lekte tonårsliv medan en annan kom att bli dödsseriös i allt man tog sig för! Det kan t om fortfarande vara och kännas så än idag, att folk inte har en blekaste aning om vart allt så småningom leder till, oavsett om det är olycksfall eller av ålderdom.

Inte fick vi någon samtalshjälp att hantera det och det jag kommer ihåg från skoltiden strax därefter var att många låtsades som att det aldrig någonsin hänt, att min lillebror inte hade funnits och börjat ettan där tillsammans med alla de andra barnen.

Någon gång blev jag glatt förvånad när en vän jag var ute och promenerade med frågade hur jag mådde men annars var det rätt tyst om hela incidenten. Såhär i efterhand har man ju insett att man förmodligen sagt till alla att låta bli att nämna det för att inte göra oss ledsnare. Men det bästa hade allt ändå varit att tala om det! Inte bara för oss utan för alla, tror jag såhär i efterhand.

I många år därefter innebar upplevelsen att jag ständigt, så fort jag inte sysselsatte mig med tio miljoner olika saker, översköljdes av den där dödsrädslan och oerhört bittra och sura smaken det innebar att ha upplevt det. Värst var nog mina attacker av panikångest som jag kunde få sent om kvällarna när jag legat och grubblat för länge och tänkte på min lillebror och att vi alla ska gå den vägen till mötes.

Många gånger blev jag alldeles paralyserad, fick gåshud och kunde känna hemska ilningar längs hela ryggraden som vägrade ge med sig. Tårar som aldrig kunde sluta rinna för att jag hade sådan panik, hade sådan ångest, för att jag var så rädd! Många gånger låg jag krampaktigt och klamrade mig fast vid sambon som fick trösta och värma när man kände sig alldeles iskall både utanpå och inuti..